Det är inte det lättaste att hitta balansen, balansen mellan att vara stor och liten. Att få tillrättavisa och säga ifrån när det liksom blir tokigt.
Tjingeling amigos!
Det där med att vara stor men egentligen vara liten, hjälplös och omogen för sin ålder. Det där är skitsvårt att balansera.
Vad är ok och vad är inte ok? Det där är viktigt på så många olika vis, för att passa in och inte andra ska tycka att man är konstig på något vis. För egentligen! allt handlar om att få uppmärksamhet och då är det viktigt att få det på rätt vis och inte för att man spelar bäbis.
Jag uppskattar verkligen att man är barnslig och gör allt det där som står överst, men att bli som en bäbis och göra saker som gör att man upplevs som märklig eller obehaglig, det är inte ok…. och det är just det som är svårt att förklara eller balansera på ett bra sätt!
Det är det där som gör att det blir lite cirkus här hemma ibland, att förklara varför man inte gör si eller så på ett sätt som inte sårar eller gör att man känner sig kränkt. Det där är svårt och mitt hjärta gör så ont för jag vet att så där gör man bara för att det är något man missat och något som man försöker ta igen för att man inte fått vara riktigt liten.
Ni fattar?
Nästan varje dag så får vi backa lite! För i ena stunden är vi jättevuxen och i nästa är vi så liten och så hjälplös.
Kram!
Mexitegelvillan 